Här kommer text ur boken Novellfesten av Britta Ivarsson Possnert. Boken finns att köpa via Britta. Mer information om Britta hittar du under flik Författare.
                                         För mycket
Damfrisören heter Renata och berättar ingående om hur hon kom till Sverige. Hon delger mig hela sin historia om hur hon jobbat som en mycket duktig och flitigt anlitad frisör i Hamburg.Hon säger också att folk tycker att det är charmigt med hennes tyska brytning.
Jag känner att jag skulle velat ha hörlurar och sluppit hennes berättelse. Hon har tydligen inte lärt sig hur man hanterar kunder, att vara inkännande, lyssna till kunden. Det är trots allt många som kommer till frisören för att koppla av, eller för att prata själv. Något jag har förståelse för efter alla mina år i psykiatrin. Nåja, man kanske inte beställer tid hos frisören om man är deprimerad eller har relationsproblem. Men nu orkar jag inte höra på henne mer och ber om ett glas vatten så att hon går iväg och jag får en paus. Det är trots allt min stund på jorden just nu.
Jag har varit uppe tidigt och rakat benen, även om de inte skulle kunna ses under långklänningen. Plockat ögonbryn och begynnande mustasch. Jag har smort in mig i väldoftande krämer efter duschen. Och nu sitter jag här och svettas och undrar om jag kan duscha kroppen efter frissa-besöket? Börjar inte till och med huvudvärken komma? Det beror nog delvis på nerverna, skulle kanske gått till psykologen för frisörbesök istället! Nej, men Renata kunde gått vara lite mer psykologisk och förstående inför min stora dag. Jag hade ju berättat varför jag vill ha en tjusig håruppsättning. Det hade hon i alla fall förstått. Måste säga att det kunde hon, förvandla mitt långa blonda hår till en frisyr värdig en drottning. Nu kunde inget gå fel.
Jag befinner mig nu gåendes uppför trappan till Uppsala universitet. Jag har sett på film och på TV när nobelfesten går av stapeln, hur man på ett graciöst sätt håller i sjalen och den lilla väskan med en hand och lyfter upp en bit av klänningen för att inte trampa på den i trappan med den andra.  Jag är stolt för min egensydda svarta sammetsklänning, med påsydda röda rosor i ringningen. De tre timmarna hos den pratsamma frisören har gjort underverk. Jag känner mig nu värdig att komma till detta sällskap.
Sällskapet är en kunglig akademi  bestående av den intellektuella eliten, som till en början har ett högtidssammanträde i Humanistiska fakultetens rum där vi andra inte får vara med. Mötesdeltagarna, mest bestående av män, har alla varsitt glas sherry vid bordet.
Min man är idag invald och ska ikväll motta ett pris.
Jag är nervös, men vi har gått igenom en del hemma. I min uppväxt i Leksand fanns ingen akademi eller nåt sånt. Om min mor såg mig nu ifrån himlen skulle hon nog bli stolt?! För att jag är fru till en professor. Skulle jag ha bott kvar i Schweiz, så skulle jag ha haft titeln: ”frau professor”. Då hade det inte spelat någon roll vad jag gjort tidigare i mitt liv, jag hade gift mig till en titel. Men nu är det inte så min titel nämns inte  i detta sammanhang, på inbjudan stod det: fru. Min titel: skötare passade inte här. Nu är jag fru professor och försöker föra mig som en sådan.
Som hastigast passerar jag Humanistiska fakultetens rum och möter maken. Han stilig i sin frack, ser på mig och säger:
”För mycket”
Just då och där känner jag att jag är ”fel”. Vad innebär ”för mycket?” Är det detsamma som att ”det är bara jag?”
Med dessa förvirrande tankar går jag in i Kanslersrummet för att möta fruarna som inte är ”för mycket” och som ser ut som man ska. De svarta högklackade skorna klämmer. Min röda glittriga sjal åker ner över ena axeln. Är det okej?
Ett stort ekbord är placerat i mitten av rummet. Efter väggarna finns bruna stolar med hög rygg. Gröna gardiner i sammet hänger vid de höga fönstren, vilket när de är fördragna skulle ge ett totalt mörker till rummet. Rummet andas respekt, vördnad, makt och är tungt, tyst och vackert.
Nu ikväll är rummet inbjudande och upplyst. Jag går in med försiktiga steg, som man gör på okänd mark.
Champagne i glasen, salta pinnar och chips i skålar. Damer i fotsida klänningar. Herrar i frack utan dekorationer (medaljer). Damernas klänningar är av frasande siden, tyll, tvådelade. Sjalar i matchande färger. Små aftonväskor, oftast i samma färg som skorna, beströdda med pärlor. En dam hade en röd, vid sidenklänning. Hon påstod att hon cyklat dit. Det gör henne mänsklig och lite närmare mig. Hon är glad och har ett inbjudande sätt.
Vi minglar med champagne med små bubblor. Jag hade varit på en champagneprovning en gång och fick då lära mig att ju mindre bubblorna var, desto mer äkta var champagnen. Jag konstaterade att det nog var mousserande vin jag druckit tidigare. Men nu är det äkta champagne, för det är jag värd som hustru till en pristagare.
Jag försöker att inte vara ”för mycket”. Efter ett par glas av den ädla drycken är det lite lättare. Alla hälsar artigt på varandra, kollar in klänningarna. Det känns som en viktig inspektion, då man måste ha en ny för varje år. Jag tror inte att någon annan sytt sin klänning själv, så där är jag ju unik, eller? Många är nyfikna på mig, pristagarens fru. I mingelstunden hålls kortare konversationer. För nya deltagare gäller t.ex. makens namn, mitt namn, vilket de redan visste. Titel kan ”mörkas”, arbete likaså. Klänningar och smycken diskuteras. Äkta diamanter eller ej pratas det inte om, det vore ohövligt, endast bäraren vet. Puh, där kom jag undan. Men får ändå beröm för mina glittriga örhängen.
Någon klassisk konsert, sammanträde värt att nämna. Annat att berätta om är något barn eller barnbarn som presterat något att skryta med.
Dörren till Humanistiska fakultetens rum öppnas och ut kommer akademins deltagare och minglar tillsammans med oss kort innan prisföreläsningen. Jag är stolt, men nervös. Fötterna känns svullna, konstaterar att skorna är för små men snygga. Svettas och toaletten är inte att tänka på.
Chartrad buss till hotell Linne för middag. En gråtonad dam lutar sig fram till mig och säger:
”Tidigare hade vi dans efter middagen.”
Oj, tänker jag det måste varit för längesedan. Dessa människor ser ut att ha svårt att både gå, höra och se. Kanske tur med tanke på min ”för-mycket”-frisyr. Nåja, en del är lite yngre, men ändå 30 år äldre än min man och jag.
Bordsplacering finns i form av en karta vid ingången till restaurangen. Jag ler mot alla och hoppas att min bordsherre letar upp mig. Så kommer då en man med grå tinningar och presenterar sig som professor...Han ler, jag ler och han bjuder mig sin arm och vi går in i den magnifikt dukade matsalen. Vant leder han mig till min plats vid bordet efter instruktion från kartan.
Nu börjar det verkliga provet. Maken hade gett instruktioner tidigare. Man får inte dricka vin om inte någon skålar med en. Just då känner jag att jag skulle behövt en hel kanna. Jag stirrar på glaset, vågar inte röra det. Undrar om det är ett gott, dyrt vin? Glasen till förrätten är dimmiga och det ser läskande ut. Då, efter som kan kännas som en evighet för min törstiga strupe, lyfter min bordskavaljer glaset till en skål. Jag gör som jag blivit instruerad, lyfter glaset och får ögonkontakt med mannen. Jag försöker att ta två klunkar på en gång, det kan dröja till nästa tillfälle. Därefter håller vi upp glasen emot varandra igen och ler innan vi sätter ner glasen på bordet. Omständigt, när jag egentligen bara vill dricka mer för att lugna nerverna.
Vad pratar man om? Damen mittemot kan ha varit anställd av KGB, för nu börjar det, förhöret.
”Vilken skola har du gått i? Examen? Var arbetar du?
Hur ska jag i detta nu få Toxikomanikliniken att låta glamorös eller speciell? Jag svettas utan att ha uppnått klimakterieålder och är glad att sjalen ligger över axlarna och kan dölja svettdroppar under armarna. Jag måste erkänna att jag tar i lite i mina svar. Jag försöker vara, om inte ”för mycket”, så ”mycket”. Damen har bestämt att försöka avslöja mig, det känns så. Mina försök att avbryta konversationen misslyckas.
Plötsligt höjer rektorn, preses, sitt glas för en skål till mig, huvudpersonens fru. Han håller glaset intill sitt hjärta. Jag imiterar skickligt. Senare får jag veta att det betyder ”mitt hjärta till dig.” Det är stort!
Hur gör man med kärnor i desserten, spottar man ut dom, eller sväljer dom? Känner stor lust att spotta en i huvudet på damen mittemot. Tyglar dock min spontana känsla och går tillbaks till rollen som ”pristagarhustru”. Jag har fullt upp med att lära mig och svara på frågor. Hinner damen mittemot överhuvudtaget äta? Det ser ut som att hon får ihop en tung rapport om mig. Vem ska granska den och godkänna den efteråt? Blir jag godkänd? Om den får ett namn så blir det: ”Kvinna tog sig in i akademin och mörkade sitt förflutna.”
Vi bryter ”taffeln”, lämnar middagsbordet. Min bordsherre på min vänstra sida ger mig sin arm och vi går till ett angränsande rum för kaffe med avec och musikunderhållning. Jag slipper KGB-agenten och nu sitter jag på rimligt avstånd ifrån maken. Vad han tycker nu vet jag inte. Men jag vet att för ett par timmar sedan var jag ”för mycket”.